Duvas första officiella utställning

Japp, nu är det äntligen gjort - Duva har varit med på en officiell utställning! Det var uppfödare Marika som åkte hela vägen till Avesta för att få en officiell bedömning av Duva, och jag är i alla fall mer än nöjd med resultatet - Excellent! Domare var Desserine Sylvie (Frankrike) och kritiken lyder: "Correkt size but could be slightly shorter in loin and croup. Slightly falling. Correct head and proprtions. Correct neck and shoulders. God back angel, has to mature in colour. Has t settle in movement." Jaa, förutom stavningen, finns det ju några saker där att fundera över. Men ett excellent är ett excellent, och enligt uppgifter skötte hon sig bra i ringen och tyckte inte att det var så obehagligt när domaren skulle ta i henne, vilket är ett framsteg! Bilderna nedan har jag lånat av Marika:

Hildur Vildur

Det händer inte så mycket på hundfronten just nu och därför har det blivit lite snålt med uppdateringar i bloggen. Idag har jag bara två bilder att bjuda på och det är min fasters underbara airedaleterrier Hildur som är fotomodell. Elva år gammal och fortfarande hur fräsch och glad som helst!

Jäspar hon, eller försöker hon äta upp kameran? :D

Zoë hemma igen

Numera bor Zoë nästan lika mycket hos sin "helgfamilj" som hos oss, så det är ganska trevligt när hon kommer hem igen! Innan hon åkte dit över långhelgen såg jag till att raka ner henne, nu när sommaren äntligen är här. Fick dock ingen bra bild på henne, så jag väntade tills hon kom tillbaks. Här är en bild före...

Och såhär ser hon ut nu (av någon anledning vill inte Blogspot lägga den åt rätt håll):

Helgfamiljen blev chockade! :D Här är några till bilder på mina två, fina tjejer från en av våra morgonpromenader (just nu lägger vi mycket krut på att sitta och ligga kvar, som ni ser).

Balkongmys

Vilket väder det har blivit! Helt plötsligt är sommaren i full gång och det är nästan olidligt att ta långpromenader. Och ingen träning orkar Duva med heller, hon bara flåsar och pustar och stånkar. Inte så konstigt egentligen, med all den där pälsen.

Men på balkongen är det alldeles lagom varmt på förmiddagen. Satt just och pluggade för fullt när jag kom på att om jag lägger en filt på bänken kanske Duva vågar hoppa upp, och jojjomensan! Det är sååå mysigt säger hon!


Men det bästa är ändå att sitta vid kanten och titta ner. Det händer ju massor av spännande saker där nere på marken!


- Posted from my iPhone

Duva har fått en ny boll...

... Och den är jääättefin tycker hon!






- Posted from my iPhone

Duva inofficiellt utställd i Gubbängen

Idag har vi varit på Pudelklubbens årliga utställning i Gubbängen och det var riktigt roligt och peppande! Eftersom det kändes lite väl läskigt att ställa officiellt bland massor av duktigt pudelfolk, blev det inofficiell utställning för oss och det var precis lagom nivå. Duva behöver massor av utställningsträning fortfarande, men jag tycker i alla fall att hon skötte sig bättre nu än tidigare. Jag var inte heller riktigt lika nervös, vilket säkert hjälpte. Michael var snäll och agerade fotograf som vanligt.

Vi började med att anmäla oss, hitta rätt ring och "boa" litegrann. Det fanns ett buskage som gav skugga och lite mysig avskärmning så att vi slapp ha folk gående på alla sidor. Duva åkte upp på bordet och fick pälsen uppfluffad.

Förutom grenar, löv och gräs hittade jag också en nyckelpige-bebis i pälsen!

Strax innan vi skulle in i ringen värmde jag upp Duva lite. Hon var hoppig och bitig, men det kändes ändå rätt bra. När jag ställde upp henne för att Michael skulle ta kort blev det förstås alldeles snett och vint ändå, jag hann inte riktigt kolla och tänka eftersom jag var lite nervös, men här är de bilderna i alla fall.

Och sen var det ju dags att gå in i ringen. Nu skakade hela jag och det bidrog säkert till att Duva var lite stel och distraherad. Jag tycker ändå att det gick rätt bra, och hon var inte så stirrig över att domaren rörde henne, som hon vart på de tidigare utställningarna. Och han var jättetrevlig och lugn och tydlig, vilket jag tror hon gillade.

Plötsligt var det över, och vi fick HP! Så då blev det några timmars väntetid till innan vi skulle tillbaka in i ringen. ;) Michael åkte och handlade lite i stan och vi tittade på barn med hund och juniorhandling.

Sen kom snälla Hanna och hjälpte mig att göra om Duvas fula tofs på huvudet. Efter en stund kom hon tillbaka, då var det dags för klippning (okejat av Marika förstås)! Duva, som aldrig stått i ett tält förut, tyckte att det var rätt läskigt med allt fladdrande, men hon tog det ändå rätt bra. Fin blev hon också, även om det förstås blivit bättre om jag lagt mer tid på föningen igår...

Ja ja, hur som helst, efter detta var det snart dags att gå tillbaka in i ringen, så vi började på nytt göra i ordning oss medan vi tittade på toyar, dvärgar och mellisar. Till slut var det vi! Det var inga stora hanar som gått vidare, så det var pang på tikarna direkt. Tre svarta och så Duva. Jag var dum nog att ta med mig godis in i ringen (jag brukar inte ha godis men jag kände att hon var ofokuserad). Det hjälpte inte alls utan Duva ställde sig med nosen i marken. Jag fick henne trots allt att stå lite, domaren kände på henne igen, vi sprang några varv.

Sen fick vi och ett till ekipage springa fram och tillbaka, och sen var det avgjort, vi kom två! Trots att jag inte är någon tävlingsmänniska är det alltid roligt att inte komma sist. :)

Här är kritiken som domare Peter Strand hade att ge om Duva: "12-månaders ultrafeminin silverfärgad stor tik. Tillräckligt långa öronläder. Välutvecklad nackknöl. Vackra mandelformade ögon. Tillräckligt tillbakalagd skuldra. Väldigt tunn bröstkorg. Välvinklad bak. Mkt trevligt temperament. Rör sig väl runtom."

Överlag är jag väldigt nöjd med dagen - välbehövd social- och miljöträning både för mig och Duva! :)

Framsteg i träningen

Idag har vi fått ett genombrott i vår träning, närmare bestämt rallylydnadsträningen. Jag har jobbat med fotgåendet länge, trots detta har Duva aldrig tyckts förstå vad hon gör eller att det finns ett kommando kopplat till det. Men de senaste dagarna har allt börjat falla på plats. Igår visade hon för första gången att hon på kommando "fot" kunde göra högersvängen och ställa sig i utgångsposition. Idag har vi gått sträckor på 5-10 meter och till och med gjort lite högersvängar, helt om vändningar och ett par vänstersvängar. Jag är så stolt över min "lilltjej"! Här är en bild Michael tog i smyg på kvällspromenaden:


En av anledningarna till att det plötsligt går så bra är att jag gjort en liten insikt om hur Duva funkar. Tidigare har den främsta träningsbelöningen varit godis, eftersom jag tycker det är enklast. Men nu har jag upptäckt att Duva blir mycket mer motiverad och får mer fart när jag istället använder föremål och lek som belöning. Hon är väldigt motiverad på godis också, men har inte alls samma tempo. Det här ska jag försöka utnyttja till max! I rallylydnaden ska vi ju helt klart använda oss av leksak, medan t.ex. utställningsträningen inte behöver något mer tempo från Duvas sida. ;)

Träning är bara SÅ roligt! Och jag blir extra taggad av att ha något att jobba mot. Förhoppningen är fortfarande att vi ska våga anmäla oss till pudelklubbens rallytävling i juli, men jag avvaktar nog ett tag till innan jag bestämmer mig, för vi har fortfarande en lång bit kvar innan vi är tävlingsdugliga! :)

- Posted from my iPhone

Grävling på morgonpromenaden

Idag har vi äntligen kommit igång med motionen igen! Eftersom jag har varit sjuk har det inte blivit några långa promenader eller någon ansträngning alls de senaste två veckorna, och det har märkts på Duva att hon inte varit helt nöjd med det arrangemanget. Men nu är vi tillbaka på banan! Imorse tog vi vår långpromenad ner till Vallentunasjön och det var riktigt härligt väder och jag hade två glada, pigga hundar med mig.

Jag började med att ha dem kopplade en bit bara för att få ur den där första, mest explosiva energin (och för att slippa klafsa runt i diken och leta bajskorvar). Och det var nog tur det, för helt plötsligt kom en grävling promenerande mitt på grusstigen där vi gick. Den kan inte ha varit mer än tre eller fyra meter från oss, men när den upptäckte hundarna gjorde den en ruskigt snabb tvärvändning och rusade tillbaka längs stigen. Ingen av hundarna drog visserligen i kopplet - de var nog för chockade för att göra nånting - men hade Duva varit lös vet man aldrig vad hon hade fått för sig.

En stund senare hade vi ett möte med en stor, okopplad bearded collie. Till hussens stora förvåning gick den mot oss trots hans tydliga förmaningar. Jag insåg att mötet var oundvikligt och gav mina hundar ett snabbt "varsågod" varpå det blev lite småkaos. Eftersom hussen till synes var okej med att de hälsade kopplade jag loss mina hundar. När de väl fått lukta på varandra var hanen rätt ointresserad. Han gick och luktade i gräset och tycktes inte bry sig alls om mina tjejer. Duva däremot, hon var sååå nyfiken på det här stora, lurviga monstret, det är inte varje dag hon träffar på någon som är hårigare än hon! Det märktes tydligt att hon var osäker, hon gjorde de karaktäristiska "springa fram, nosa, rusa iväg, springa fram, nosa lite till, rusa iväg". Men det var ett bra möte tror jag, eftersom hanen lät henne hålla på utan att bry sig.

Efter det fick tjejerna vara lösa hela vägen hem. Oj vad de sprang! Och oj vad de hade skoj! Duva var alldeles slut när vi kom hem. Skönt.

Fiasko

Idag var det dags för utställning med Duva här i Vallentuna - första officiella! Supertaggad var jag imorse och käkade tabletter, för att stävja min sociala fobi, för glatta livet. Men det blev inte bra alls. Det är ingen idé att dra ut på det - vi kom aldrig in i ringen! Strax innan det var tikarnas tur fick jag panikångest och kunde inte sluta gråta. Det var ingen idé alls att försöka dra in Duva i ringen då, så vi åkte hem. Jag är riktigt besviken på mig själv och känner att jag svikit Marika som stöttar och hjälper mig så mycket. Självkänslan fick sig verkligen en törn!

Nu är jag osäker på hur jag ska gå vidare. Att betala anmälningsavgift, lägga ner massor av tid på pälsen och att sitta i timmar och frysa på en utställning är inte något vi kan göra om och om igen utan att få "lön för mödan". Å andra sidan var det flera bidragande faktorer som gjorde mig nervös idag:
- Duva var helspattig vid veterinärbesiktningen och ville INTE bli rörd. Jag såg framför mig hur hon skulle krumbukta och försöka fly i ringen.
- Jag kände inte igen så många runt ringen och vågade inte gå fram till någon. Det hade nog gjort mig mindre nervös att ha någon att "tanka trygghet" hos och som kunde förklara för mig vad som pågick.
- Vädret var inte det bästa och eftersom det kom lite regn var Duva mest i buren eftersom jag hade fluffat upp pälsen innan molnen kom. Det som var kvar var att sätta upp nya tofsar på huvudet och tupera och jag ville ta ut henne så sent som möjligt pga. regnet. Men när vi trodde att det var sex hanar kvar, innan vi med tikarna skulle in, då hade de plötsligt hoppat över en klass? Jag vet fortfarande inte vad som hände. Så jag blev jättestressad och det var väl det som blev droppen för mig. Jag tyckte vi var ute i god tid och att jag var förberedd, men jag skulle ha varit beredd på att nåt sånt kunde hända, och haft henne klar någon halvtimme tidigare än beräknat.

Så vad gör vi nu? Jag har ju Duva på foder - hon måste ställas ut, så är det bara. Men klarar jag det? Vet faktiskt inte. Uppfödaren kommer ställa henne lite, men det är ju egentligen mitt jobb. En idé är att hitta någon som kan ställa Duva åt mig. En annan är att be läkaren om starkare medicin. Vi får se vad som händer.

Men det blev inte helt i onödan som vi var där. På utställningsområdet fanns förstås massor med försäljare och vi köpte ett trimbord för ca 900 kr, en canvasbur för 300 kr, en gles kam för 48 kr om jag inte minns helt fel, och en större borste för strax över hundralappen. Är mycket nöjd med inköpen, så det är ju alltid nåt!


- Posted from my iPhone

Plötsligt händer det

Imorse hade vi ett genombrott i klossträningen! Efter en vecka av totalt stillestånde och nu ett litet uppehåll, tänkte jag imorse att det kan ju inte skada att ta med lådan ut och testa. Och näe, skadade gjorde det verkligen inte. Efter bara ett kort träningspass satte hon självmant upp båda tassarna och då var jag förstås tvungen att filma! Duktiga kickan!

Som man kan se på filmen har Duva en tendens att bli väldigt explosiv i sina rörelser. Det försöker vi tona ner lite här, eftersom konsekvensen blir att lådan flyger iväg... Därför flyttar jag tillbaks lådan och ger ingen belöning när hon gör såna försök.

Nu blir nästa steg att försöka få henne att röra sig med baktassarna runt lådan... Jaa, det blir nog en ännu större utmaning, men vad peppad man blir av framsteg, det ska nog gå bra det här!