Nostalgi

Har suttit och tittat igenom gamla inlägg, från det allra första som jag gjorde i den här bloggen faktiskt. Trots att det bara var två år sedan känns det som att så mycket har hänt sen dess, och jag har verkligen växt och mognat! Allt känns liksom både nära och långt bort...

Som när jag och Zoë bodde på Värmdö (det här måste väl ändå vara den snyggaste frisyren på henne, blir riktigt inspirerad att plocka fram klippmaskinen!):

... När jag övertalade farmor (R.I.P.) att med Geisha agera projekthundsekipage till min instruktörsutbildning:

... Pandatårtan (som jag fortfarande är barnsligt stolt över) som jag gjorde till Michaels första födelsedag efter att vi lärt känna varandra:

... Att jag började lära Zoë massor av trix, så aktiva vi var! Tänk vad mycket vi tappat. Det här till exempel, fick aldrig något kommando och är förmodligen nästan bortglömt nu:

... Det underbara förhållandet som Zoë och Eko utvecklade (som Duva och Zoë aldrig kommer att få):

... Sorgen (främst för Zoës skull, faktiskt) och skammen jag kände när jag tog beslutet att lämna tillbaka Eko eftersom jag aldrig lyckades knyta an till henne:

... Hur jag rakade ner hela Geisha trots att det fortfarande var kallt och snö ute (men visst var hon ruskigt snygg, trots magen?):

... Första gången jag träffade härliga lilla bebis-Jasmine:

Ja, och så massor av andra minnen förstås.

Utställningsträning (och klossträning dag 2)

Idag möttes jag, Sofia, Amanda och fyra av våra jyckar i Täby för ett rejält utställningstränings-pass! Drygt två och en halv timme kämpade vi med uppställning, ringspringande, tandvisning osv. Det var riktigt kul och vädret hann faktiskt bli toppen, trots att det spöregnade bara en timme tidigare. För mig och Duva gick väl sådär halvbra, det ska erkännas. Duva står gärna som en ostbåge, och att springa efter Leah var mycket roligare än att springa bredvid mig, förstås. Men det gick nog lite bättre efter några varv och efter bollande och diskuterande fram och tillbaka tror jag att vi alla fick lite insikter om hur vi kan bli bättre på det här.

Passivitetsträningen som blev när jag skulle agera domare och därför inte kunde ha Duva hos mig gick däremot strålande! Hon fick ligga bunden i skuggan under ett träd en bit bort från oss och trots massor av störningar låg Duva bara och tittade eller snusade i gräset. Över förväntan, A+!

Träffen avslutades med att hundarna fick springa lösa en stund - och till min stora glädje gick Duva frivilligt i vattnet! Kanske borde jag som pudelägare inte bli så glad (pälsen blir ju inte direkt lättare att hantera när det ska klampas runt i sjövatten och sand). Men jag har faktiskt alltid sörjt lite över att mina puslingar, som ju faktiskt är vattenhundar från början, avskytt det stora blöta. Än en gång får jag bekräftat att storpudel passar mig bäst - både föremålsintresse och vattenintresse har åtminstone Duva hittills visat och det tycker jag är hur charmigt som helst!

(Vad sjutton, varför har denna bild lagt sig på sniskan?)

Här är ett par bilder lånade från Amanda och Leahs blogg:

Självklart har vi också fått till några pass med skolådan. Inga större framsteg sen igår tyvärr. Dock har jag nu gått över från frishapeing till att använda luring, vi får väl se om det hjälper eller stjälper.

Klossträning

Igårkväll efter kursen var jag sååå taggad att börja träna med klossen, men Duva var förstås helt utslagen, så jag fick snällt sova på saken. Imorse satte vi så igång och... Ja, det är lite klurigare än väntat. Träklossarna som vi fick använda på kursen var alldeles lagom höga, stora och tunga. Men här hemma visade det sig rätt svårt att hitta något som skulle funka lika bra, i synnerhet inomhus där golvet är halt. Duva har sådan entusiasm och sådan kraft att hon helt enkelt skjutsar bort boken eller klossen eller lådan.

Jag nöjde mig i alla fall med att använda en skokartong på badrumsmattan. Det gick sådär, men imorgon tror jag vi ska försöka öva ute istället. Då borde den inte glida runt lika lätt.

Min utmaning till mig själv är nu att lägga upp en klosstränings-video här på bloggen varje dag denna vecka! Kanske att vi får dispens på lördag då det är utställning. Men vi börjar starkt med en (för) lång video av vårt andra eller tredje träningspass idag. Vi har lååångt kvar, men det är ju processen som är rolig! :)

Rallylydnad 2

Ikväll har jag och Duva varit på vårt första rally-kurs-tillfälle! Vi går för Susann som har företaget Dogspirit i Täby. Vid Skavlöten var vi - ett jättefint ställe bara tio minuters skogspromenad från bussen.




Man måste väl säga att vi är lite ringrostiga, men det kändes ändå rätt bra och vi hade riktigt kul!

På kursen går även en fralla-herre (som jag inte minns namnet på!):







Och en liten Bella (som jag inte vet vad det är för ras!):




Idag gick vi igenom bland annat klossträning (som vi ska jobba stenhårt på den här veckan!), olika svängar, stå från sittande och sitt från liggande. Mycket att ta in för mig och Duva så vi är riktigt trötta och nöjda nu. :)

Till nästa vecka är mitt mål att Duva ska kunna gå runt på klossen när jag rör mig runt den och kanske också kunna röra sig runt den när jag står still.

- Posted from my iPhone

Nyklippt Duva

I fredags bar det av till uppfödare Marika för klippning av Duva! Det är ju faktiskt utställning både nästa lördag och helgen efter det! En till finsputsning kommer göras före den officiella utställningen om två veckor också - tänk att pälsen växer så snabbt! Duva skötte sig väl relativt bra i alla fall tyckte jag (även om hon pep en himla massa, det brukar hon inte) och hade roligt med syrran Yama och de andra puslingarna där. Här kommer före- och efterbilder samt några bilder på alla vovvarna tillsammans.

Utställnings- och rallylydnadsträning på morgonkvisten

Imorse när jag vaknade kände jag mig väldigt peppad att gå ut och träna med Duva i det vackra vädret! Jag insåg att det nog skulle vara bäst att promenera en stund innan för att få bort lite överskottsenergi och på vägen hade vi flera väldigt fina hundmöten. En av hundarna var fyra år gamla jaktgolden Vanja, som Duva faktiskt fick springa lite lös med. Hon var en jättefin och språksäker hund som snällt stod och visade milda, lugnande signaler medan Duva skällde och sprang fram och tillbaka mot henne som en jojo. Hon är helt klart osäker med hundar hon inte känner. Det har blivit så mycket "gå-förbi-träning" att jag nästan aldrig släppt henne eller låtit henne hälsa på okända hundar. Jag är inte så mycket för det egentligen, men kanske skulle man ändå försöka öka umgängeskretsen lite, för att minska hennes osäkerhet. Vanjas matte var också väldigt trevlig och kändes vettig (det är inte alla hundägare förunnat ;) ), så jag hoppas att vi stöter på dem igen.

Jag hade siktat in mig på en fotbollsplan som ligger duktigt undangömd i en dunge uppe på en kulle. Där har jag aldrig stött på några människor, så det kändes som en bra plats att träna någorlunda ostört (även om Duva istället blir störd av kvittrande fåglar och kringblåsande löv).

Vi började med lite (sp)ringträning i utställningskopplet. Hon studsar inte mycket alls längre, men hon ska bita i kopplet var och varannan sekund! Jag vet inte hur jag ska träna bort det heller eftersom jag inte vill banna i onödan - utställning ska ju vara superkul för henne och inte kopplat till obehag. Efter en stund blev det i alla fall lite bättre och vi kunde springa ett par varv, en triangel och lite fram och tillbaka. Jag övade förstås också att ställa upp henne, och här krävs det faktiskt mer träning för mig än för henne. Duva står så snällt, jag kunde till och med gå ifrån henne nu och titta på håll, och hon stod kvar! Fast det finns förstås ett litet "men..." här också, och det är att hon kan ha en tendens att bli för "baktung" när man tar i svansen. Då lutar hon hela kroppen bakåt och alla ben blir lite "snea", som om hon var på väg att sätta sig ungefär. Man ser det lite på ståbilderna i det förra inlägget, i synnerhet den sista. Jag antar att det bara är att nöta, nöta, nöta, att hon helt enkelt får vänja sig vid att jag tar i svansen och att det inte är farligt. Men kanske har någon tips på en genväg? ;)

Efter detta blev det rallylydnadsträning. Jag började med att gå lite med Duva i fotposition, och det ska väl erkännas att det gick... sådär. Hon går lite för långt ut åt sidan, men håller fin kontakt och är glad - vilket är det viktigaste! Däremot är sättande och läggande vid sidan katastrofalt! Hur jag är trixade och meckade fick jag henne inte att sätta sig bredvid mig, utan hon sätter sig undantagslöst snett bakom mig. Hon vill inte sitta bredvid mina fötter. Jag förstår henne, så mycket som hon varit ivägen och blivit snubblad över, men det hjälper ju inte direkt för att lösa problemet. Nu måste jag alltså gå igenom alla de tips och råd jag kan hitta om detta. Jag kan inte tänka mig att det är ett jätteovanligt problem.Jag har  Memea Mohlins Lydnadsboken här hemma och jag ska läsa igenom fotgående-kapitlet i den och se om jag hittar någon bra träningsmetod där. Jag fick också en känsla av att Duva blev störd av godispåsen som alltid hänger i min vänstra ficka. Nästa gång vi tränar ska jag sätta den på andra sidan och se om hon kanske går lite närmare mig.

Efter träningspasset var Duva trött i skallen, så vi tog en lugn promenad hem igen. Lite nedstämd var jag, på något sätt hade jag väl hoppats på att allt skulle gå toppenbra! Men jag var ändå tvungen att utmana ödet lite. När vi gick rallylydnadskurs kunde man inte sätta Duva och gå runt henne, hon ställde sig alltid upp när man var bakom henne. Men nu hade jag en känsla av att hon mognat lite. Så helt plötsligt bad jag henne sätta sig ner bredvid mig (hon satt förstås snett bakom även nu). Jag kommenderade "stanna" och gick ett varv runt henne. Jag "påminde" också med kommandot två gånger under tiden jag gick runt. Och hon satt kvar! En stund senare prövade jag igen men sa bara stanna precis innan jag tog första steget, och det gick utmärkt det med! Så vi slutade på ett jättebra och positivt sätt med ett stort framsteg, det kändes riktigt härligt.

Promenad med vänner och utställningsträning på en brygga

Imorse tog jag mina puslingar och åkte till Täby för promenad med Sofia och hennes whippar samt Amanda och hennes collie. Båda vovvarna skötte sig jättefint på bussen.

Först blev det som sagt en lång prommis vid Ensta. Duva och Zoë fick vara lösa litegrann men det funkade inte så bra eftersom Duva retade Leah, och whipparna blev uppspelta och avundsjuka - de ville ju också springa fritt! Så det blev mest koppelpromenad - jättebra träning det med!

Sen åt vi lunch hemma hos Sofia och pratade rallylydnad och utställning. Det blev dock inte alls så mycket träning som vi hade tänkt oss utan bara lite tandvisning. Vi hade fullt upp med att lyssna på Britney och babbla om allt mellan himmel och jord! Tandvisningen gick i alla fall sådär, hundarna var helt enkelt för störda av varandra i det trånga utrymmet så ingen kunde riktigt slappna av.

Zoë höll sig undan genom att gömma sig i katten Bellas lilla hörna.

Efter god mat och trevligt sällskap var det bara att ge sig av till jobbet. Hundarna var med förstås, och fick leka och göra konster i mängder med åttaåringen som jag barnvaktade. Zoë stannade kvar där (det är hennes helgfamilj), men Duva och jag blev hämtade av Michael. Vi hade bestämt oss för att ta en långpromenad vid Rösjöängarna.

Då kom jag på att jag förstås skulle utställningsträna lite - särskilt nu när jag hade en kameraman med mig. ;) Sagt och gjort, ut på en gungig brygga gick vi för att göra det lite extra läskigt och svårt (Duva verkade dock inte berörd). Jag ser på bilderna att frambenen är för långt fram och det gör att hon står väldigt obalanserat. Jag måste få in ett öga på det där så att jag kan se "uppifrån" att frambenen behöver justeras! Mer träning är väl det enda som kan hjälpa, och att filma när vi tränar tror jag kan vara guld värt. Då kan jag se precis vad jag gör för fel och rätt. Jag är riktigt peppad inför utställningssäsongen, faktiskt!

Och sist men inte minst några till fina bilder på Duva på bryggan. Synd att hon har en massa centimeterlång päls längst ner på "pannan", det förstör intrycket lite. Så går det när man rakar för högt upp mellan ögonen.