Hundmöten

Imorse tog jag och hundarna en liten promenad på runt tjugo minuter, jag tror nog att de klarar av det nu. Båda har slutat hosta, så jag vågar mig ut längre än bara runt huset. Efter tio minuter med en Duva som lekte draghund orkade jag bara inte mer, så jag släppte henne faktiskt lös. Till mitt försvar såg jag gångvägen en lång bit både framåt och bakåt så att jag snabbt kunde få in henne om jag såg några andra hundar. Men det gjorde jag inte, och vi gick på. Efter en stund blev det koppel igen, bara för säkerhets skull, och då dök det förstås upp en schäfer runt ett hörn! Attans vilket tur att jag precis kopplat, annars hade det nog inte funnits tid att få Duvas uppmärksamhet. Knasvalpen stod mest och tittade, vi gick närmare schäfern, som var på väg bort åt ett annat håll, men Duva drog inte i kopplet. Bra!

En minut senare kommer en chihuahua med ägare gåendes mot oss. Eftersom min hundgodispåse försvunnit spårlöst, drog jag fram nödlösningen - en kampleksak som alltid finns i jackfickan. Tyvärr fick Duva den för tidigt, så precis när vi passerade chihuahuan släppte hon kampleksaken och flög utåt åt sidan. Jag hade kort koppel, så hon nådde ju inte, men det var synd att få ett så dåligt hundmöte, och vavva-matten blev nog lite skrämd.

Ännu någon minut gick och vi var nästan hemma, men då såg jag ett svart litet trasselsudd en bit framför oss. Det var en svart, fullpälsad och tofsad dvärgpudel. Sockersöt. Båda mina puslingar blev alldeles tossiga, särskilt Zoë älskar andra pudlar. Men jag fokuserade på att hålla Duva vid min sida, med ögonkontakt (det klarade hon i säkert fem sekunder i alla fall, trots hund nära - mycket bra) och precis när vi skulle passera åkte kampleksaken fram igen och Duva tog den glatt utan en tanke på den lilla svarta strax bredvid. Klockrent! 2-1 kan man säga att det blev alltså. Det får man vara nöjd med.