Ååh, nu är vi äntligen hemma efter en lång och händelserik dag! Jag och Duva kommer sova gott inatt, det är ett som är säkert.
Eftersom Cavaliersällskapet, som höll i utställningen, fått dubbelt så många anmälda hundar som tidigare år, fick de dela upp bedömningen på förmiddagen och eftermiddagen. Förstås hamnade vi nästan sist på eftermiddagen, men det var rätt okej tycker jag, för då fick vi ju lite sovmorgon. Vi hann också åka till Väsby centrum och köpa skor att ha i utställningsringen (gummistövlar hade kanske inte varit så hett), och en kofta med fickor så att jag skulle kunna ha med mig godis in i ringen utan en massa krångel.
Här har vi Michael, och Duva, i bilen på väg till Sollentuna rackethall.
Väl där mötte vi uppfödare Marika och ställde upp oss vid ringen bredvid våran (eftersom det var proppfullt där). Duva fick sig en rejäl omgång av Marikas sax - det var ju trots allt ett par veckor sedan hon klipptes. Fin blev hon!
Till sist (efter ca tre timmars väntan) var det så dags för oss att gå in i ringen. Mitt hjärta bultade och det kändes som att jag skulle spy, trots att jag proppat i mig en full dos med lugnande innan vi åkte. Kanske hade effekten avtagit vid det laget? Jag vet inte. Duva och Yama var de enda tikarna som ställdes i vår åldersgrupp, vilket var rätt skönt. Då gjorde det inte så mycket att Duvas enda mål med "springandet", var att ta sig fram till syrran för att leka. Som vanligt var hon hoppig, flängig, galopperade, drog, krumbuktade, ställde sig som en ostbåge och nafsade efter domaren - mycket mer träning krävs innan hon kan föra sig som en normal hund. ;) Men vi vann! Och HP fick vi (vad nu det betyder)!
Hela tiden hade jag följt vad Marika gjorde - mitt enda hopp att inte kollra bort mig totalt och börja gråta av nervositet. Men plötsligt försvann hon med ett glatt "du ska stanna kvar i ringen" och där stod jag helt mållös. Jag kände mig rejält vilsen i några sekunder, innan en fin, vit hane kom in i ringen, som var den enda hanen i vår åldersgrupp. De stod i några sekunder och sen sa domaren att vi blivit BIM. Jag fattade inte så mycket, men eftersom jag fick två rosetter blev jag glad och efter att ha skakat hand med domaren och ägaren till hanen så trippade vi ut ur ringen. Det känns surrealistiskt nu och jag försöker skriva ner allt så fort som möjligt innan jag glömmer bort det. Jahapp. Det var det.
Men kritiken ska jag ju få med också. Domare Yvonne Larsson skrev såhär: "
Trevlig storlek & typ. Bra huvud & uttryck. Något framskjuten skuldra. Bra ben & tassar. Rör sig bra."
Nu har vi landat här hemma och Duva har som belöning efter en lång, och säkerligen utmattande, dag fått ett nytt ben. Mums!
