Framsteg i träningen

Idag har vi fått ett genombrott i vår träning, närmare bestämt rallylydnadsträningen. Jag har jobbat med fotgåendet länge, trots detta har Duva aldrig tyckts förstå vad hon gör eller att det finns ett kommando kopplat till det. Men de senaste dagarna har allt börjat falla på plats. Igår visade hon för första gången att hon på kommando "fot" kunde göra högersvängen och ställa sig i utgångsposition. Idag har vi gått sträckor på 5-10 meter och till och med gjort lite högersvängar, helt om vändningar och ett par vänstersvängar. Jag är så stolt över min "lilltjej"! Här är en bild Michael tog i smyg på kvällspromenaden:


En av anledningarna till att det plötsligt går så bra är att jag gjort en liten insikt om hur Duva funkar. Tidigare har den främsta träningsbelöningen varit godis, eftersom jag tycker det är enklast. Men nu har jag upptäckt att Duva blir mycket mer motiverad och får mer fart när jag istället använder föremål och lek som belöning. Hon är väldigt motiverad på godis också, men har inte alls samma tempo. Det här ska jag försöka utnyttja till max! I rallylydnaden ska vi ju helt klart använda oss av leksak, medan t.ex. utställningsträningen inte behöver något mer tempo från Duvas sida. ;)

Träning är bara SÅ roligt! Och jag blir extra taggad av att ha något att jobba mot. Förhoppningen är fortfarande att vi ska våga anmäla oss till pudelklubbens rallytävling i juli, men jag avvaktar nog ett tag till innan jag bestämmer mig, för vi har fortfarande en lång bit kvar innan vi är tävlingsdugliga! :)

- Posted from my iPhone

Grävling på morgonpromenaden

Idag har vi äntligen kommit igång med motionen igen! Eftersom jag har varit sjuk har det inte blivit några långa promenader eller någon ansträngning alls de senaste två veckorna, och det har märkts på Duva att hon inte varit helt nöjd med det arrangemanget. Men nu är vi tillbaka på banan! Imorse tog vi vår långpromenad ner till Vallentunasjön och det var riktigt härligt väder och jag hade två glada, pigga hundar med mig.

Jag började med att ha dem kopplade en bit bara för att få ur den där första, mest explosiva energin (och för att slippa klafsa runt i diken och leta bajskorvar). Och det var nog tur det, för helt plötsligt kom en grävling promenerande mitt på grusstigen där vi gick. Den kan inte ha varit mer än tre eller fyra meter från oss, men när den upptäckte hundarna gjorde den en ruskigt snabb tvärvändning och rusade tillbaka längs stigen. Ingen av hundarna drog visserligen i kopplet - de var nog för chockade för att göra nånting - men hade Duva varit lös vet man aldrig vad hon hade fått för sig.

En stund senare hade vi ett möte med en stor, okopplad bearded collie. Till hussens stora förvåning gick den mot oss trots hans tydliga förmaningar. Jag insåg att mötet var oundvikligt och gav mina hundar ett snabbt "varsågod" varpå det blev lite småkaos. Eftersom hussen till synes var okej med att de hälsade kopplade jag loss mina hundar. När de väl fått lukta på varandra var hanen rätt ointresserad. Han gick och luktade i gräset och tycktes inte bry sig alls om mina tjejer. Duva däremot, hon var sååå nyfiken på det här stora, lurviga monstret, det är inte varje dag hon träffar på någon som är hårigare än hon! Det märktes tydligt att hon var osäker, hon gjorde de karaktäristiska "springa fram, nosa, rusa iväg, springa fram, nosa lite till, rusa iväg". Men det var ett bra möte tror jag, eftersom hanen lät henne hålla på utan att bry sig.

Efter det fick tjejerna vara lösa hela vägen hem. Oj vad de sprang! Och oj vad de hade skoj! Duva var alldeles slut när vi kom hem. Skönt.

Fiasko

Idag var det dags för utställning med Duva här i Vallentuna - första officiella! Supertaggad var jag imorse och käkade tabletter, för att stävja min sociala fobi, för glatta livet. Men det blev inte bra alls. Det är ingen idé att dra ut på det - vi kom aldrig in i ringen! Strax innan det var tikarnas tur fick jag panikångest och kunde inte sluta gråta. Det var ingen idé alls att försöka dra in Duva i ringen då, så vi åkte hem. Jag är riktigt besviken på mig själv och känner att jag svikit Marika som stöttar och hjälper mig så mycket. Självkänslan fick sig verkligen en törn!

Nu är jag osäker på hur jag ska gå vidare. Att betala anmälningsavgift, lägga ner massor av tid på pälsen och att sitta i timmar och frysa på en utställning är inte något vi kan göra om och om igen utan att få "lön för mödan". Å andra sidan var det flera bidragande faktorer som gjorde mig nervös idag:
- Duva var helspattig vid veterinärbesiktningen och ville INTE bli rörd. Jag såg framför mig hur hon skulle krumbukta och försöka fly i ringen.
- Jag kände inte igen så många runt ringen och vågade inte gå fram till någon. Det hade nog gjort mig mindre nervös att ha någon att "tanka trygghet" hos och som kunde förklara för mig vad som pågick.
- Vädret var inte det bästa och eftersom det kom lite regn var Duva mest i buren eftersom jag hade fluffat upp pälsen innan molnen kom. Det som var kvar var att sätta upp nya tofsar på huvudet och tupera och jag ville ta ut henne så sent som möjligt pga. regnet. Men när vi trodde att det var sex hanar kvar, innan vi med tikarna skulle in, då hade de plötsligt hoppat över en klass? Jag vet fortfarande inte vad som hände. Så jag blev jättestressad och det var väl det som blev droppen för mig. Jag tyckte vi var ute i god tid och att jag var förberedd, men jag skulle ha varit beredd på att nåt sånt kunde hända, och haft henne klar någon halvtimme tidigare än beräknat.

Så vad gör vi nu? Jag har ju Duva på foder - hon måste ställas ut, så är det bara. Men klarar jag det? Vet faktiskt inte. Uppfödaren kommer ställa henne lite, men det är ju egentligen mitt jobb. En idé är att hitta någon som kan ställa Duva åt mig. En annan är att be läkaren om starkare medicin. Vi får se vad som händer.

Men det blev inte helt i onödan som vi var där. På utställningsområdet fanns förstås massor med försäljare och vi köpte ett trimbord för ca 900 kr, en canvasbur för 300 kr, en gles kam för 48 kr om jag inte minns helt fel, och en större borste för strax över hundralappen. Är mycket nöjd med inköpen, så det är ju alltid nåt!


- Posted from my iPhone

Plötsligt händer det

Imorse hade vi ett genombrott i klossträningen! Efter en vecka av totalt stillestånde och nu ett litet uppehåll, tänkte jag imorse att det kan ju inte skada att ta med lådan ut och testa. Och näe, skadade gjorde det verkligen inte. Efter bara ett kort träningspass satte hon självmant upp båda tassarna och då var jag förstås tvungen att filma! Duktiga kickan!

Som man kan se på filmen har Duva en tendens att bli väldigt explosiv i sina rörelser. Det försöker vi tona ner lite här, eftersom konsekvensen blir att lådan flyger iväg... Därför flyttar jag tillbaks lådan och ger ingen belöning när hon gör såna försök.

Nu blir nästa steg att försöka få henne att röra sig med baktassarna runt lådan... Jaa, det blir nog en ännu större utmaning, men vad peppad man blir av framsteg, det ska nog gå bra det här!

Utställningsträning

Idag har vi i hundträningsgruppen haft ännu en träff med fokus på utställning! Jag var snorig, irriterad och allmänt inte på humör, så för mig och Duva blev det faktiskt bara ett par varv och en uppställning, sen fick det bli passivitetsträning efter det. Zoë däremot fick stå lite i ringen med Maria när hennes Puzzel också behövde passivitetsträning. Kul för Zoë tror jag! De andra som var med var Sofia med hennes whippar och Amanda med Leah. Här kommer lite bilder...

Hela gänget samlat (förutom jag som är kameraman):

Ingen rallylydnad

Igår var det rallylydnadskurs igen, men vi kom aldrig iväg dit. Kände att prio ett är att bli frisk till på lördag så jag satt hemma och kurerade mig istället. Vilket i slutändan innebar att Michael körde mig till Väsby och köpte en McFlurry Ballerina (otroligt god!) till mig. Jag har den bästa sambon i världen.

Det blev också lite bra bilträning för Duva. Hon är ju egentligen ganska van vid det här laget, men hon har en jobbig vana att sitta där bak i buren och pipa den första minuten. Igår var hon helt tyst (vi glömde till och med att vi hade henne med)! Så det var mycket bra. Kanske är de där pip-fasonerna på väg bort äntligen?

- Posted from my iPhone

Proffsbilder

När vi utställningstränade förra veckan var Amanda snäll och tog lite bilder med sin superkamera. Här kommer några stycken, fotograf är alltså Amanda Gylesjö.

Duvas andra utställning

Ujuj, det här har varit en lång dag! På schemat idag stod inofficiell utställning i Skogås för mig och Duva. Idag kunde inte uppfödare Marika vara med, så det var lite pirrigt och extra nervöst. Till min stora glädje dök Leone upp, som jag kunde "tanka trygghet" hos och hon satte upp Duvas tofs och gav lite tips.

Det blev en tidig morgon eftersom vi inte orkat packa dagen innan, men vi kom ändå till utställningen i tid (i god tid visade det sig), strax före nio kollades Duvas vaccination av, vi köpte oss en katalog och satte oss vid vår ring. Det var kallt! Och vi hade 53 hundar före oss i vår ring. Valparna var på förmiddagen.

Bland dem fanns Alexandras Stella. Sååå söt liten tjej som ville pussas och klättra på mig när hon blev iordninggjord, riktigt charmig liten dam.

Vid lunchen blev det barn med hund.

Och till sist, när lunchen var avklarad och solen hade börjat värma litegrann i alla fall, då var det dags för de vuxna hundarna. Eller tja, tolv månader och uppåt räknades idag som "vuxna".

Det kändes som en evighet som vi satt där och tittade och fotade, men tillslut började det närma sig. Jag var så nervös, mådde illa och ville åka hem flera gånger, men Michael sa nej, och det är jag glad för nu i efterhand. Strax före oss var Alexandra inne i ringen igen, den här gången med sin Rosa.

Och så var det vår tur. Michael hade fotoplikt och jag tyckte han gjorde ett rätt bra jobb efter omständigheterna (skumt ljus, dålig kamera för att nämna några). Med oss i ringen var svarta storpudeln Julia.

Duva sprallade som vanligt och ville helst bara springa fram till Julia och leka!

Men hon stod faktiskt väldigt duktigt flera gånger och även om jag inte är helt säker på att hon stod snyggt, så stod hon still!

Domaren var suuuperläskig tyckte hon och hon krumbuktade som en tok för att komma ifrån hennes händer. Det är definitivt något vi måste träna på mer - det kommer ju egentligen inte som någon nyhet att hon inte gillar att man tar i henne. Det var egentligen bara tandvisningen som hon hade koll på, det verkade inte jobbigt alls. Vad tydligt det blir vilka grejer man lagt krut på!

I slutändan vann Julia, och det var en lättnad - för då kunde vi åka hem! Något jag lärt mig idag är att aldrig igen tvinga mig iväg till en utställning när jag är sjuk. Never again! Så nu är det bara att hoppas på att bli frisk till nästa lördag och Lilla Stockholm..!

Domaren Carina Ekwall gav Duva följande utlåtande: "Tilltalande tik. Vackert huvud o uttryck. Mörka fina ögon. Tillräcklig hals. Ngt tunn i fronten. Bra kors o svans. Bra vinklat bakställ. I mkt bra muskel kondition. Rör sig bra från sidan ngt ostabilt fram. Bra päls. Trevl. temp." HP fick vi också, fast det såg jag inte någon som inte fick, så det är nog inte så mycket att skryta med. ;) När vi skakade hand innan jag gick ur ringen sa domaren med ett leende: "lite mer ringträning bara". I couldn't agree more! :D