Utställnings- och rallylydnadsträning på morgonkvisten

Imorse när jag vaknade kände jag mig väldigt peppad att gå ut och träna med Duva i det vackra vädret! Jag insåg att det nog skulle vara bäst att promenera en stund innan för att få bort lite överskottsenergi och på vägen hade vi flera väldigt fina hundmöten. En av hundarna var fyra år gamla jaktgolden Vanja, som Duva faktiskt fick springa lite lös med. Hon var en jättefin och språksäker hund som snällt stod och visade milda, lugnande signaler medan Duva skällde och sprang fram och tillbaka mot henne som en jojo. Hon är helt klart osäker med hundar hon inte känner. Det har blivit så mycket "gå-förbi-träning" att jag nästan aldrig släppt henne eller låtit henne hälsa på okända hundar. Jag är inte så mycket för det egentligen, men kanske skulle man ändå försöka öka umgängeskretsen lite, för att minska hennes osäkerhet. Vanjas matte var också väldigt trevlig och kändes vettig (det är inte alla hundägare förunnat ;) ), så jag hoppas att vi stöter på dem igen.

Jag hade siktat in mig på en fotbollsplan som ligger duktigt undangömd i en dunge uppe på en kulle. Där har jag aldrig stött på några människor, så det kändes som en bra plats att träna någorlunda ostört (även om Duva istället blir störd av kvittrande fåglar och kringblåsande löv).

Vi började med lite (sp)ringträning i utställningskopplet. Hon studsar inte mycket alls längre, men hon ska bita i kopplet var och varannan sekund! Jag vet inte hur jag ska träna bort det heller eftersom jag inte vill banna i onödan - utställning ska ju vara superkul för henne och inte kopplat till obehag. Efter en stund blev det i alla fall lite bättre och vi kunde springa ett par varv, en triangel och lite fram och tillbaka. Jag övade förstås också att ställa upp henne, och här krävs det faktiskt mer träning för mig än för henne. Duva står så snällt, jag kunde till och med gå ifrån henne nu och titta på håll, och hon stod kvar! Fast det finns förstås ett litet "men..." här också, och det är att hon kan ha en tendens att bli för "baktung" när man tar i svansen. Då lutar hon hela kroppen bakåt och alla ben blir lite "snea", som om hon var på väg att sätta sig ungefär. Man ser det lite på ståbilderna i det förra inlägget, i synnerhet den sista. Jag antar att det bara är att nöta, nöta, nöta, att hon helt enkelt får vänja sig vid att jag tar i svansen och att det inte är farligt. Men kanske har någon tips på en genväg? ;)

Efter detta blev det rallylydnadsträning. Jag började med att gå lite med Duva i fotposition, och det ska väl erkännas att det gick... sådär. Hon går lite för långt ut åt sidan, men håller fin kontakt och är glad - vilket är det viktigaste! Däremot är sättande och läggande vid sidan katastrofalt! Hur jag är trixade och meckade fick jag henne inte att sätta sig bredvid mig, utan hon sätter sig undantagslöst snett bakom mig. Hon vill inte sitta bredvid mina fötter. Jag förstår henne, så mycket som hon varit ivägen och blivit snubblad över, men det hjälper ju inte direkt för att lösa problemet. Nu måste jag alltså gå igenom alla de tips och råd jag kan hitta om detta. Jag kan inte tänka mig att det är ett jätteovanligt problem.Jag har  Memea Mohlins Lydnadsboken här hemma och jag ska läsa igenom fotgående-kapitlet i den och se om jag hittar någon bra träningsmetod där. Jag fick också en känsla av att Duva blev störd av godispåsen som alltid hänger i min vänstra ficka. Nästa gång vi tränar ska jag sätta den på andra sidan och se om hon kanske går lite närmare mig.

Efter träningspasset var Duva trött i skallen, så vi tog en lugn promenad hem igen. Lite nedstämd var jag, på något sätt hade jag väl hoppats på att allt skulle gå toppenbra! Men jag var ändå tvungen att utmana ödet lite. När vi gick rallylydnadskurs kunde man inte sätta Duva och gå runt henne, hon ställde sig alltid upp när man var bakom henne. Men nu hade jag en känsla av att hon mognat lite. Så helt plötsligt bad jag henne sätta sig ner bredvid mig (hon satt förstås snett bakom även nu). Jag kommenderade "stanna" och gick ett varv runt henne. Jag "påminde" också med kommandot två gånger under tiden jag gick runt. Och hon satt kvar! En stund senare prövade jag igen men sa bara stanna precis innan jag tog första steget, och det gick utmärkt det med! Så vi slutade på ett jättebra och positivt sätt med ett stort framsteg, det kändes riktigt härligt.