Något jag aldrig trodde jag skulle säga - Zoë är ett problem

Det är sant, hon börjar faktiskt kännas som ett problem i vissa situationer. Jag som alltid tyckt att hon är så välanpassad och duktig! Men så har jag mest Geisha att jämföra med också...

Framförallt är det hemma hos Micke som jag börjar se problemen. Det stora, jobbiga, stressande, är att hon larmar i tid och otid. Ibland "bara" morrande, men allt som oftast med plötsliga skall-och-yl-harranger. Det är inte roligt alls, särskilt mitt i natten när vi - och Mickes bror - försöker sova. Även på dagarna är det förstås jobbigt att hon håller på, särskilt för broderns skull. Micke vet ju vad han gett sig in på, så han kan få tåla lite mer.

Men jag satt på bussen imorse och tänkte på det här och kände verkligen att kan jag inte lösa det här så vet jag inte vad jag gör. Här ute på landet är hon inte alls lika "larmig" och samma hemma hos pappa. Jag trodde att hon skulle lugna sig efter att ha varit hos Micke några gånger, men jag tycker snarare att det går i motsatt riktning. Det är ganska lyhört i lägenhetshuset han bor i och det är nog den största anledningen till att hon håller på. Hon reagerar på minsta lilla ljud. Att någon i en annan lägenhet smäller lite i en dörr, eller går i trappuppgången, eller pratar ute på gården (om fönstret är öppet). Ibland är det till och med så illa att hon skäller när någon I lägenheten rör sig eller flyttar på något. Det är som att hon glömt att vi är flera stycken i lägenheten.

Vad ska jag göra? Jag känner mig som en börda och ett problem när vi är där.