Snart blir nog kameran överhettad

Det blev ingen uppdatering om valpen igårkväll. Varför inte? För jag hade tagit så mycket bilder att jag somnade när jag gick igenom dem! Men här kommer en rejäl uppdatering med en dagbok om valpens första kväll och förmiddag hos oss, och massor av bilder förstås!

Igår när jag satt på pendeltåget på väg till kenneln (Colour of Love) var jag jättenervös och det störde mig lite faktiskt, för det har jag inte varit på samma sätt när jag hämtat Geisha eller Zoë. Jag tror att det var en kombination av att jag för första gången hämtade valp själv, att planerna ändrats så att jag inte skulle hämta henne med Michael som det var tänkt, och att det ju faktiskt är ett större ansvar att ha en fodervalp till skillnad från att "köpa hela hunden". Det gäller ju att jag verkligen gör mitt bästa nu för att meritera henne och inte minst träna henne att bli en trevlig och välanpassad hund. Det är ett stort ansvar att uppfostra ett helt nytt litet liv!

Hur som helst, när jag kom hem till uppfödaren möttes jag av ett himla tjutande! Framförallt killarna Cliff och Danne, som fortfarande är kvar (och för övrigt till salu) ville verkligen att man skulle komma och hälsa på dem! Jag tror nog att min lilla valp också pep en del, men Cliff var nog ändå värst. Han är så otroligt charmig, jag hade gärna tagit honom också!

Vi satt med valparna en stund och jag försökte ta lite kort, inte helt lätt när alla tre ska stå på ens lår och slicka en under hakan heeela tiden. Det blev några kort i alla fall, vem som är vem av killarna vet jag inte riktigt, men den ljusa är ju i alla fall min tös.

 

  

  

  

  

  

Sen gick vi igenom alla papper. Det är inte helt okomplicerat, det här med hundköp, och det tycker jag är bra! Alla papper var i sin ordning och jag fick med en bit av en filt från valphagen och lite övergångsmat. Sen gick uppfödaren till tvättstugan och då fick jag tid att filma! Till min stora lycka fick jag igång min valp och någon av killarna (Cliff tror jag) att busa lite, det var helt klart lättare (och mer underhållande) än att filma när alla bara satt i mitt knä.

Tillslut blev det dags att åka och då hade vi sådan tur att uppfödaren skjutsade oss enda hem! I bilen satt valpen mest och tittade runt, vilade en stund, och försökte klättra över till Pernilla. Hon fick på sig sitt nya halsband, ett rött i mjukt nylon (tror jag?) med små reflexer på. Även kopplet åkte på eftersom jag inte visste hur hon skulle reagera i stan. Jag ringde pappa och bad honom komma ut i parken med Zoë så att de skulle få träffas på "neutral mark" och sedan sa vi hejdå till uppfödaren. Det känns verkligen som att det här kommer bli ett jättebra samarbete och som tur är ska hon hjälpa till att klippa också! Blir ju lite billigare på det viset, och så har hon hela tiden möjlighet att se "first hand" hur den lilla utvecklas, för vinklar och sånt, det har jag ingen koll på än.

När jag såg pappa och Zoë på håll så bad jag honom släppa henne så att hon inte skulle vara störd av kopplet. Nu är ju hon en ursnäll hund, men jag ville att det skulle bli ett så bra första möte som möjligt. Kji fick jag! När jag satte ner valpen på marken framför mina fötter skrek hon som en stucken gris och Zoë blev jätterädd! Såhär efteråt känns det självklart att valpen skrek för att jag släppte henne och hon kanske inte såg att jag stod kvar. Just då blev jag mest förvånad och undrade om det var kylan under tassarna som skrämde henne. Zoë tog en omväg men kom förstås fram till mig för att hälsa och sen gick vi vidare. Jag lyfte upp valpen i knät och då skrek hon igen! Jag blev faktiskt lite oroad och tänkte att "den här lilla är nog skörare än jag trott". När vi kom hem satt hon och skakade en stund i mitt knä, men när vi lagt oss på madrassen och hon fått slicka mig i ansiktet en stund, så gick den lilla svansen och hon verkade relativt tillfreds. Hon slocknade ganska direkt, och då fick jag lite tid att packa upp sakerna och läsa igenom alla papper.

 

 

När hon vaknade igen var det nästan som att hon blivit en ny hund. Hon gick tufft runt i rummet, tittade (och smakade :P) och var allmänt intresserad och framåt. Vi öppnade dörren till vardagsrummet och sen blev det husesyn, alla rum inspekterades noggrannt. Katterna var mycket intresserade och lät den lilla gå fram och nosa och hälsa, men Zoë höll sig uppe i soffan.

Efter en stund hittade hon leksakerna, som hon före sin tupplur nästan blivit rädd för. Det lilla benet som jag stickade till Zoë i julklapp blev direkt en favorit! Hon sprang runt med det länge i munnen och försökte förgäves gräva ner det i mitt knä eller i madrassen.

 

  

En liten pöl blev det på vardagsrumsgolvet, men sen gjorde hon nummer två utomhus med massor av beröm. Till middag fick hon en halv deciliter hårdingar med lite, lite färskfoder och hon åt faktiskt upp nästan allting, med god aptit.

Natten då? Jaa... Som jag skrev tidigare, somnade jag med datorn i knät när jag skulle gå igenom kvällens bilder. Valpen hade redan somnat då, men innan dess hade jag ett himla sjå att få henne lugn, för så fort man lägger sig ner vill hon slicka mitt ansikte och hår. Så har det varit genom hela natten, när hon vaknat och sedan ska sova, har det tagit en bra stund att få henne att sluta slicka. Samtidigt vill jag att hon ska få göra det eftersom det är tydligt att hon blir trygg av närheten. Hon vaknade vid fyra på morgonen och väckte mig, men det kändes bara lite halvhjärtat och jag tänkte att vi nog kunde somna om, och det gjorde vi. Halv sex väcktes jag igen, och då tassade vi ut. En stor pöl blev det på trottoaren och översvallande beröm förstås. Så glad hon blev! Hon tittade upp på mig och viftade febrilt med svansen medan hon kissade! Sen gick vi och la oss igen och sov några timmar till.

Vid halv tio blev det frukost och en mini-promenad genom parken. Valpen fick mest åka famn, men sprang runt lite i snön också och bekantade sig med parken och lite med Zoë. När Zoë gick före oss tog valpen alltid av åt samma håll och ville gärna fram och kolla på samma grejer, även om det var läskigt! Och hon vet redan att om man blir lite skraj så springer man och sätter sig på Ninis fötter, så får man stöd.

 

  

 

Redan igår kväll märkte jag att Zoë blev lugnare i kopplet och kunde då nosa på valpen lite. Hon är inte arg eller tjurig, men osäker. Det märker jag på att när valpen är lite för nära och tittar på Zoë, så vänder hon på huvudet och viftar med svansen. Det här tror jag kommer släppa rätt snabbt, de har redan rört sig ganska mycket närmare varandra på bara några timmar. Om Zoë morrar ifrån är valpen supersnabb med att lägga sig ner och krypa därifrån, så jag är inte alls orolig.

Två gånger har hon fått gå in och ut ur hissen och det är lite läbbigt, men vad stolt hon ser ut när hon klarat det!

Nu precis innan jag började skriva blev det en liten fotosession i lilla soffan eftersom hon ändå var på väg att somna och därför var någorlunda stilla!

 

  

  

  

  

  

 

Om du har orkat läsa enda hit ner, så har du kanske lagt märke till att jag bara skriver "valpen", "hon" och "den lilla". Det är något som stör mig något så enormt - jag har fortfarande inget namn! Eller snarare, jag har mängder med namn, men inget som känns helt hundra procent rätt. Det kommer nog... Men det är fortfarande irriterande!