Duva vet hur man gör Södermalm osäkert

Jag läste just igenom det här långa inlägget och det är mest babbel och diverse funderingar från min sida! Orkar inte redigera nu, så jag lägger in den här lilla varningen bara. :P

Igår åkte jag och Duva (Zoë är hos sin helgfamilj) in till stan för att möta min faster Pernilla, hennes man Ove och underbara airedaleterrier-tanten Hildur för en stadspromenad. På vägen in fick Duva lite mer, välbehövlig tunnelbaneträning. Vi har börjat få in en rutin nu som hon verkar ganska trygg med, att hon får sitta mellan mina fötter, för att minimera risken att hon blir trampad (och för att hon inte ska vara i vägen så mycket). Här har hon till och med lagt sig ner. Det är inte helt lätt att fota på ett skakigt tåg...

Vi bestämde oss för att gå till en hundrastgård vid Södermälarstrand, som jag brukade "hänga" mycket i när jag var dogwalker. Den hade piffats upp lite sen jag var där senast, toppen tycker jag, att de faktiskt inte bara sätter upp staket och sen glömmer bort utan att det faktiskt hålls koll att stängsel är hela och sådär! Hundarna fick springa runt och busa och gräva en stund. Tyvärr sa inte Hildur till Duva när hon gick överstyr, som jag hade hoppats. Men de verkade ha rätt trevligt ändå!

Men vi ville vidare! Trots den gassande solen verkade Duva rätt okej, men hon drack så fort hon blev erbjuden vatten. Jag undrar lite hur man gör på sommarutställningarna, för att mörka, fullpälsade pudlar inte ska få solsting..? Man kan ju inte gärna blöta ner dem för att ge svalka, åtminstone inte före de varit inne i ringen. Hur som helst satte vi oss i en park (som jag inte kan namnet på) och åt lite medhavd lunchpicknick. Duva var jättelugn hela tiden, hon bara låg bredvid "vår" parkbänk och tittade på folk och tog det lugnt. Inget tiggande och ingen rastlöshet. Hon börjar verkligen mogna! Sen blev det ytterligare en promenadbit tillbaka ner till Slussen. Där skildes vi åt eftersom de andra skulle åka hem, men jag och Duva, vi tog oss en promenad längs vattnet i Gamla Stan också. Tyvärr märkte jag hur jag blev mer och mer irriterad av att gå med hund där i stan, något som jag inte brukar känna. Det var inte Duvas fel alls utan en kombination av att folk betedde sig som idioter och exempelvis skrattade glatt när de upprepade gånger lyckades skrämma Duva med höga ljud (de gick bakom oss på trottoaren), och att vart man än gick fick man hela tiden parera för allt glassplitter! Jag är faktiskt lite förvånad att jag inte tänkt så mycket på sånt innan. Jag har ju ändå bott inne i stan.

Något annat som var lite tråkigt, och ovant för både Duva och mig, var att flera personer blev rädda för henne. Först var det en man som gick förbi på tunnelbaneperrongen och hoppade till när han plötsligt såg Duva - och hon hoppade förstås också högt för hon blev jätterädd. Han stannade för att berätta att han var hundrädd, och Duva skällde på honom flera gånger, han var ju superkonstig tyckte hon. Inte bra, men hon släppte det i alla fall snabbt när han gått vidare. Sen när vi skulle gå upp till tunnelbanan vid Gamla Stan var det en flicka som sprang skrikande när vi kom. Vi hamnade mellan henne och hennes familj, så jag fick backa undan ordentligt för att mamman skulle kunna gå och hämta tjejen, som var i 12-årsåldern. Hon hade visst blivit biten av en hund och var jätterädd, berättade mamman hastigt. Så tråkigt att sånt ska behöva hända så att barn inte kan njuta av hundars underbara sällskap!

Jaja, till slut kom vi i alla fall ut till vårt älskade, lugna Vallentuna, och där strosade vi också runt ett tag. Vid det här laget hade vi promenerat i tre-fyra timmar. Jag tog en hel del kort på Duva vid sjön.

Och när vi kom hem insåg jag att jag någon gång under fyra-timmars-promenaden; i Gamla Stan, på Södermalm, kommunaltrafik eller i Vallentuna tappat min nyckelknippa. Snopet.