Den här vintern har varit tuff. Duva klipptes i oktober, och redan i början på november insåg jag att det var en väldig tabbe att jag inte skött hennes päls som jag borde efter klippningen. Hon var inte bara tovig utan också smutsig. Och en tovig pudel ska ju inte badas, så jag satte igång med att försöka reda ut pälsen. Veckorna gick, studier och annat pockade på uppmärksamhet. Ju längre tid som gick, desto smutsigare blev Duva, och ju smutsigare hon blev, desto snabbare tovade hon igen. När jag var klar med ett ben och satte igång med nästa, ja då hade det första på nytt tovat igen innan jag var klar med det andra. Det blev en ond cirkel och en snöbollseffekt. Månaderna gick. Jag har haft en sån ångest och skämts så mycket under de senaste månaderna. Både för Duvas skull (jag vet mycket väl hur jobbigt det är med tovor), men också för att jag inte ville att någon skulle se henne så som hon såg ut. Att ta bilder på henne tappade förstås sin dragningskraft. Dessutom har man ju en viss förpliktelse som fodervärd och ovanpå allt det andra kände jag som grädden på moset att jag svikit min uppfödare som verkligen hjälpt och stöttat och peppat hela vägen.
Men så lyckades jag här i april få alla benen tovfria på en och samma gång, och då skyndade jag mig att bada henne - men bara benen förstås. När de var rena och fönade blev det lättare att hålla dem i schack under tiden som jag tog tag i resten av pälsen. Nu i söndags var hon äntligen helt tovfri! Lycka! Då blev det genast ännu en visit till badkaret och ut kom en otroligt lurvig, men ren hund. Sen var Leone snäll och klippte Duva i tisdags och det var först då den där tyngden över axlarna släppte. Nu har jag en välvårdad pudel och så ska det förbli!
Som i en handvändning kom all motivation tillbaka och nu är jag jättetaggad att fotografera min vackra prinsessa, och att börja träna på alla möjliga grejer som vi släppt totalt under vintern!
Här kommer först lite bilder som jag tog på morgonpromenaden idag:
Det var läskigt att gå ut i det höga gräset för att ta det här fotot. Folks ormrädsla börjar nog smitta av sig lite ändå.
Jag är allt annat än religiös, men jag tycker att vår Vallentuna kyrka är en så vacker bakgrund!
Och kyrkogården med alla gamla gravstenar tycker jag också är fin faktiskt.
Lite snett och vint var det att stå uppe på en mossig stenmur, men jag tycker hon lyckas med en bra hållning ändå.
Syrener! När jag hittade dem på vägen hem kunde jag inte motstå att ta några bilder till.
Ingen vidare snygg uppställning, men men.
"Titta vad duktig jag är på att balansera, matte!"
Vi tränade också lite fotgående. Det gick... sådär. Duva har en tendens att svänga ut rumpan. Det känns faktiskt som att hon inte har en susning om att hon har ett till par ben där bak, hon är så fokuserad på framtassarna. Tyvärr var det smuts på linsen, men här kan ni i alla fall se hur roligt hon har, även om det kanske inte ser så där värst snyggt ut:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar